Väddö (f Wäddö)

Poststationen öppnades 1 januari 1875. 

Kugelberg uppger att ett postkontor, benämnt Väddö, funnits åren 1686-1719. Denna uppgift är emellertid med all säkerhet oriktig och syns ha tillkommit genom att en postuppsyningsman anställdes i Väddö, varmed uppenbarligen avsågs socknen – distriktet så att säga – men ej någon viss ort (by) med detta namn. Postuppsyningsmannen, ofta kallad postmästaren, bodde i Grisslehamn.

Häradsskrivare Carl Waldemar (Andersson} var anställd 1 januari 1875. Ärslön: 250 kronor. 

Handlande August Lindgren, född 23 augusti 1844, anställdes 1 januari 1870. Blev poststationsföreståndare 1 januari 1876. 

Alma Elvira Englund, född den 30 april 1890, anställdes 1 oktober 1915. Alma utnämndes till stationsmästare 23 december 1927.

Karl Harald Lundin, född den 6 oktober 1915, anställdes 1 januari 1944.  

”Krigsstämpel”: 1572

Ledaren för det sista korståget, Birger Jarl, hade grundlagt Stockholm till lås för Mälaren och dess rika bygder. 
Den nya staden blev snart medelpunkten för det gamla Sveariket och samtidigt blev åter Väddö porten ut mot öster.
Finland var en delav Sverige och vägen dit gick på dåliga vägar från Stockholm till Väddö och därifrån båtledes över Ålands hav. räddöbönderna ålades att sköta om denna trafik. Landsvägen från Stockholm gick då fram över nuvarande Ortala Bruk.

Så var fallet ända till dess bro över kanalen vid Elmsta byggdes. Från Ortala färjades de resande över till ön. Motsatta färjläget låg p Hammarbyudden och vägen gick därifrån genom byn till Gamla Grisslehamn. Därifrån gick sedan färden över Ålands hav. 

De närmaste byarna i Häverö deltog i skyldigheten att hålla färja vid Ortala. Genom detta befriades de från kvarnskatten 1585. Skyldigheten att frakta varor och resande över Ålands hav var mycket betungande för bönderna i Väddö. För att undvika tvist om ersättningen fastställde Johan III taxan till åtta mark för båtfärd ch 20 öre för hästen vid färd över isen. 

Socknen indelades i 18 postrotar med omkring  fyra mantal i varie. Färden tog i regel en vecka men kunde genom olämpliga väderleksförhållanden ta mycket längre tid. 1689 gick båten från Grisslehamn den 3 januari och kom tillbaka den 2 februari, Utom den fastställda ersättningen åtnjöt Väddöbönderna vissa privilegier och skattelättnader för skjutskyldigheten över Ålands hav. Genom kungabrev befriades de helt eller delvis för vissa pålagor på grund av de besvärligheter de måste ikläda sig för färderna över havet.  
I ett kungabrev från den 15 februari 1643 fastställdes ny taxa för skjutsning och gästning. 

Trots detta fortsatte besvärligheterna. Kungabreven äro många under årens lopp. När postväsendet inrättades i Sverige 1636 blev färderna över Ålands hav än mer betungande.

Redan 1638 blev det regelbunden postförbindelse med Finland över Väddö. Posten avgick varje fredagskväll  från Stockholm med postdiligensen, som även medförde resande. 

Ersättningen för postturerna över Ålands hav var 500 daler silvermynt p«t år, som fördelades på de 20 postrotarna. Dessa beräknades behöva göra i medeltal 2,5 resa per år och rote. 1651 lovande Väddöbönderna stugtimmer till krogen vid Gamla Grisslehamn, som uppfördes av van der Hagen, Ortala Bruk, för 1873 daler och 20 öre kopparmynt.
Ortala grevskap ägde rätt att överta trafiken, men bönderna utförde dock skjutsfärderna mot betalning. Efter grevskapstiden fick Väddöbönderna färjningen åter.
Färden gick över Signilsskär, dit det var tre mil och därifrån ytterligare en mil till Eckerö. På grund av dåligt väder kunde båtarna bli liggande på Signilsskär i flera dagar.
När isförhållanden omöjliggjorde postgången gick den landsvägen runt bottniska viken. Från 15 december till 15 april varje år sändes alla värdeförsändeiser den vägen. Risken var för stor över havet. Postbåten gick dock sin tur precis som vanligt – med den mindre värdefulla posten. 

På sommaren ombesörjdes turerna med postjakter, besättning. Få vintern då isen var körbar skedde färderna efter häst. 
Under långa tider, då isen varken bar eller brast, sköttes transporterna med isbåt, som hade fyra mans besättning. I öppet vatten roddes den och på isen drogs den av besättningen. Två man gick då före och drog med rep och de två andra sköt på med en bom, som lades tvärs över båten. 
Den sista ishaten från Väddö var ”Simpan”, som nu förvaras på Postmuseum i Stockholm. 

1719 brände ryssarna alla byggnader vid Gamla Grisslehamn jämte fem postbåtar. Samtidigt brändes Signilsskär jämte där liggande båtar. postbåtar. Samtidigt brändes Signilsskär jämte där liggande båtar. Först efter freden i Nystad, 1721, återupptogs postgången. 
Färderna äver Ålands hav krävde stor erfarenhet och sjövana. Det tycks som rotebönderna förbisåg detta emellanåt. I ett domslut från Väddötinget 1641 stadgas nämligen, att endast vuxet folk finge sändas på skjutsfärd till Åland.

Några andra missförhållanden påtalas i ”Kundgiörelse angående plikt på otillåterlig brevbeställning med postbåtarna och drögsmål i postens överförsel” av den 24 oktober 1745. Undertecknad ”på dragande kall och embetes vägnar ” av Leonh. Klickovström. 
I denna kungörelse påtalas ofoget att postbönderna på båda sidor om Ålands hav ha ett eget postverk vid sidan av statens. Inte nog med att de därigenom minskar postverkets inkomster utan vad värre var, man låg och väntade med den färdiga posten för att få med brev från annan förare, så att foglig vind försummades och posten på så sätt avsevärt fördröjdes. 

Smussel med brev bestraffades med höga böter och att invänta en annan förare för att få med privata försändelser bestraffades med fyra veckors fängelse på vatten och bröd. Varje postbonde, som försummade lämplig vind botade åtta daler silvermynt. 
Den 20 december 1754 förstördes både posthus och gästgivargård genom vådeld vid Gamla Grisslehamn. Då hamnförhållandena genom uppgrundningen blivit mycket dåliga flyttades posten 1755 till Nya Grisslehamn. 

1821 övertog postverket helt trafiken, men anlitade båtsmän. Från de fyra båtsmankompanierna i Roslagen kommenderades i tur och ordning varje år 16 båtsmän under befäl av en löjtnant och tre underofficerare.

1852 ersattes båtsmännen helt med civila sjömän. 1870 övergick man till ångbåtstrafik.
Koteböndernas skyldighet att på vintern uppehålla trafiken med hästar kvarstod fortfarande men påkallades alltmer sällan. Den sista resan efter rotebåt gjordes vintern 1876. 

Väddö är en av de orter, som tidigast fick ordnad postgång. Detta berodde på att postvägen till Finland gick över Väddö. Utefter landsvägarna anställdes postbönder med 2-3 mils mellanrum, som med hjälp av ett par drängar skulle transportera breven till nästa posthåll. Två timmar beräknades per mil. Senare bestämdes att försändelserna skulle fortskaffas med ridande bud. 

Vid Ortala fanns länge poststationen för Väddö. Den flyttades i början av 1920-talet till Elmsta.1 oktober 1936 flyttades poststationen till Englundgården, Elmsta. 
Posten transporterades länge med häst efter huvudlinjerna och sedan med lantbrevbärare ut till byarna.